-

Jag är kär. Jag är så kär.
Det är inte alls vackert att vara kär, det här är ingen vacker saga, det här är ingen reklam för choklad.

Killen som jag älskar, älskar hans flickvän.
Killen som jag älskar är över 20 år.
Killen som jag älskar har tagit bort mig från hans msn.
Killen som jag älskar bor inte i Sverige! Killen som jag älskar kan inte prata svenska.
Killen som jag älskar ... har jag aldrig träffat. Aldrig ens hört hans röst.

Men jag älskar honom för att han säger det han säger, jag älskar honom när han säger att han inte är perfekt, att han inte är fin. Då tycker jag att han är världens finaste människa.
Jag älskar honom när vi chattar, när han inte nämner sex en enda gång. Jag älskar tryggheten som jag känner med honom.
Jag älskar att han säger att han aldrig skulle kunna vara otrogen.
Jag älskar när han argumenterar och försöker vinna en debatt om någonting med mig. Jag älskar hans sätt att fokusera på våra samtalsämnen.
Jag älskar när han frågar hur jag mår och har tålamodet att lyssna när jag tjatar på om att jag inte har tillräckligt snygga skor att ha på festen i helgen.
Jag älskar att han är som han är med sin flickvän. Jag älskar sättet han tänder elden inuti mig.
Jag älskar mina förbjudna drömmar om honom. Jag älskar att jag inte känner ens lite avundsjuka på honom och hans flickvän, på hans festbilder, på alla som verkar vilja ha honom.
Jag älskar att det verkar så självklart, att han och jag är så självklara tillsammans.

Än sen med hans flickvän, än sen med åldern, ÄN SEN MED ATT DET ÄR BERG OCH HAV MELLAN OSS.
Man det här livet en gång. Jag tror på mirakel, jag tror på lycka. Så jag säger som nog ingen vettig människa i världen skulle ha gjort.

Jag orkar inte tänka mer. Jag orkar inte försöka kontrollera mig själv. Jag orkar inte vara klok. Orkar inte vara normal. För den som kan vara normal i den här världen är galen.  Den som kan vara klok är korkad. 
 
Så jag säger det som jag har tänkt varje natt sen jag insåg att jag är kär i en främling. "Än sen med allt, jag är bara ute efter glädje."

Är hemma från boxningen nu, mår dock inte särskilt bra. Jag brukar må bättre efter b-lektionerna, men inte idag.
Kände bara.... naaaj... så ja. Jag stannar hemma ikväll, och deppar - faktiskt. För det får man göra när man har gjort slut med sin pojkvän *hähä*.
Men vi får se hur det blir med den saken. Jag är en ganska känslokall person, gråter mycket sällan och när jag gör det så gör jag det utan ett enda ljud. Tänker gör jag inte heller, kan gå ut och köpa ett kylskåp utan vilken som helst anledning. Ja, när jag är väldigt upprörd eller ledsen vill säga.
Aja, har i vilket fall inte någon lust att festa, som mina vänner ska göra idag. Har även fått en del kommentarer på det förra inlägget, som jag har tagit bort. Ni är så dumma som kommenterar min blogg anonymt, och ni är så dumma som inte kan visa ens lite respekt. Vill inte ha kommentarer på förra inlägget. Finns liksom inte så mycket att kommentera. Men aja, har tagit bort alla nu, men de som är kvar eller kommer in får vara.
Btw, tog en snabbis-ful-emobild nyss. Håret är fortfarande lockigt sen skolan, tur det - att iallafall någonting håller sig! :)

Nu hör jag att pappa har kommit hem (visste ni förresten att jag brukar säga "far" till pappa och "mor" till mamma, hmmm.. :D) har bett honom att köpa Ben&Jerry jordgubbsglass till mig. Ska frossa i mig stora bitar... och se på legally blonde! Och även hoppas på att gå upp i vikt lite (går nämligen aldrig upp i vikt..) .
Hörs senare hörrni! Kramar.

Så har jag alltid haft det. För de som jag gillar, för de människor som jag verkligen tycker om eller helt enkelt älskar, har jag alltid haft svårt att visa mina känslor för. Det är liksom samma sak nu. Jag är kär i en kille. I en ny kille (ja det blir det ju i allafall i bloggen med tanke på hur länge sen det var jag uppdaterade.) han min nya mr.mister, mr.x, mr.perfect osv.

Förrvirrande, va? Men så är det. Det är tyvärr över med Amelie och Sakkarias, Sakkarias och Amelie. Det höll ett tag, och jag är glad över den tiden som var. Jag kommer aldrig att glömma, för vad finns det att glömma egentligen? En massa underbara minnen. Som har fått mig att le varje morgon. Så som sagt, jag tänker inte glömma.
Men visst. Jag har gått vidare, jag är kär igen. Jag är 15 år, jag är naiv, jag är osäker, jag är... ja ni förstår nog. Jag är helt enkelt kär igen, jag föll för en kille -igen.
Missförstå mig inte, jag, Sakkarias och Casandra har otroligt starka band. Vi är en familj, vi tre. Mina älskade vänner och jag. 

Vem som gjorde slut? Det var han. Men förmodligen skulle jag också gjort slut om inte han hade gjort det. Så kanske var det lika bra.

Oj då, nu fick jag väldigt bråttom till doxningen (har börjat med det, för att få ut min inre ilska eller nåt.. hahaha)
hörs senare!