-

Kolla vilken gammal bild jag hittade på mig själv, hade ju brunt hår ett tag förra vintern. Dock i typ bara 1-2 månader för att jag tröttnade, haha..
men iallafall, då tyckte alla att jag, Cassie och Dellieh var jätte lika och folk brukade blanda ihop oss, haha.
Åh när man tänker tillbaka såhär känns det nästan overkligt, saker vi gjorde som verkar så sjukt dumma nu.. jag vet inte om jag skulle vilja uppleva det igen, men å andra sidan saknar jag det vi tre hade.. så tajta kompisar är vi ju verkligen inte längre..
Delilah hade flyttat till Tyskland ett tag, men är tillbaka nu, men när hon hade kommit tillbaka hade allting redan varit förändrat, jag och Cas hade hunnit bråka och båda skaffade andra vänner..
Nu har jag själv kontakt med Casandra, men brukar nästan aldrig träffa Delilah. Det är lite synd tycker jag, att jag inte ens vet var hon bor längre är nästan pinsamt..
Nu går vi alla i tre olika skolor. Men jag måste bara säga det här,
tack tjejer, för alla åren, särskilt det sista, år 2008, det var mitt år verkligen ... <3

Ibland känns det som att jag vill tillbaka, det finns dagar då jag bara vaknar upp på morgonen och tänker
"Snälla ta mig tillbaka, snälla jag vill bli den jag var förut.." men det kommer dock aldrig att hända.
Man är fast i nuet, tyvärr. Det är inte lätt när man förlorar sina bästa vänner, eller rättare sagt; när man ser hur tiden splittrar på människor med tiden.

Jag kommer alltid ha kvar minnena, bilderna, låtarna, sakerna.. ja allting, kvar i mig, och det är jobbigt. Man får både ångest och en känsla av hjälplöshet, vad kan jag göra åt saken liksom? När man ser hur längre bort man hamnar ifrån varandra för varje dag. Självklart älskar jag alla mina nya vänner hur mycket som helst, till exempel Nelia, det är nog tack vare henne som jag har orkat gå vidare, men ens barndomvänner, som ett tag kändes som ens syskon, ja det är något speciellt det.

Saken är nog också den att jag egentligen vill, men inte vågar, be om ursäkt för saker som bland annat har påverkat att det har blivit såhär.
Hur dumt känns det inte att till exempel säga "Du förlåt mig för att jag den 15 december 2008 hade gjort som jag hade gjort" och "Du förlåt mig förresten, du vet, det var jag som gjorde så att den killen du älskade hade dumpat dig!" på den tiden skulle det känts helt naturligt. Men det gör det verkligen inte längre,
det finns inte mycket som jag kan göra längre.
Bara gå vidare. Och försöka glömma.
Vilket jag aldrig hade orkat utan dig , Cornelia.